Text Ann-Charlotte Sandelin

​

Helén Edlings konst är vacker. Verken hon visar på hemsida och instagram kännetecknas ofta av en sirlig linje, tecknad med tusch på papper eller tecknad med smala träribbor i utställningens rymd. Fantasifullt och lustfyllt, som armar på små stalaktiter under en betongbro, eller låter skeppsmodeller vila på höga träkonstruktioner. En ballerina vid en stege, fåglar, fågelmänniskor.

– Roligt att du ser linjen. Jag säger ”drawing in space”, säger Newcastleutbildade konstnären och förklarar att det viktiga i hennes arbete är just linjen och organiskt material: papper och trä.
Hon funderar över hur våra kroppar relaterar till omgivningen, låter strukturer som möbler, väggar och tak styra hur vi beter oss. Spännande och lekfullt, med golv uppåt väggarna.

– Jag tycker det är jättespännande med rum; i teckningar, skulpturer, hus och infrastruktur. Har vi möjlighet att skapa andra strukturer och pröva andra möjligheter för oss själva?
Konstnären prövar, skapar – och bjuder in oss betraktare att göra detsamma.
– Kroppen är deltagande, även när vi bara tittar. Det är viktigt och fint att kunna visa att konstskapande är en process snarare än färdiga objekt, att det jag gör i rummet inte är en färdig produkt, snarare en ögonblicksbild mitt i en skapandeprocess och ett improviserat experimenterande med former och
material.

Till Norrköping – Heléns hemstad under tonåren – kommer hon med skulpturer och teckningar/skisser.
– Jag tar med några små skulpturer och någon riktigt hög. Bygger upp den i rummet.
De stora skulpturerna reser sig över åskådaren. De minsta ryms under en glaskupa. Mini eller maxi – aldrig lagom.
– En del frågar vad min konst betyder. Men konst är. Konst har en fysisk form, talar sitt eget språk. Konst är scenografi för det osagda.